Frida Selander

Det luktar nybakt bröd, trä, barr och stålsträngar. Ni får sitta på kökssoffan, mitt i en rektangel av ljus som skiner in från fönstret. Dricka kaffe på fat. Svart, rent, rått och riktigt. Frida Selander är sången hon sjunger, berättelsen hon förmedlar. Det är som en omfamning. Ett samtal. Rösten är helt nära, som en flod ni badar i. Men tro inte ett ord av vad hon säger, för allt är sant, precis som Märta Tikkannen sagt. Gubbqueer, popmusik, krokbent rock. Brödet bryts, en tugga för Nina Simone, en för Patti, och en för Joni.